Hellre tjock och lycklig
Åhhh det suger att banta, ingen mat, inte ens någon fast föda.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Två dar och det känns som att jag ska dö vilke minut som hlest.
Trodde inte att de skulel kännas så jobbigt men nu vet jag hlet klart att mat är det bästa som finns och mjölkdrinkar det allra vidrigaste som finns.
Dessutom tycks det bli en kväll imoprgon som skulle bli oerhört lyckat om alkhol fikc förekomma i bilden. ronja har loyckats få in oss på VIP-listan på Bk, Men aja, jag får väl klara mej utan alkohol och vara dne enda nyktra på hel astället. I vilket fall som hlest så suger detta, förstår inte ens varfrö jag gav mig in på detta.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Två dar och det känns som att jag ska dö vilke minut som hlest.
Trodde inte att de skulel kännas så jobbigt men nu vet jag hlet klart att mat är det bästa som finns och mjölkdrinkar det allra vidrigaste som finns.
Dessutom tycks det bli en kväll imoprgon som skulle bli oerhört lyckat om alkhol fikc förekomma i bilden. ronja har loyckats få in oss på VIP-listan på Bk, Men aja, jag får väl klara mej utan alkohol och vara dne enda nyktra på hel astället. I vilket fall som hlest så suger detta, förstår inte ens varfrö jag gav mig in på detta.
Du förtjänade mer än så...
Trotts allt så måste livet vara en gåta, och dessvärre så tror jag inte att det finns något konkret svar även om vi männsikor skulle göra allt för att finna svar på livet och dess riktningar.
Jag har alltid varit så sjävklart säker med vad jag velat med mitt liv. Jga har alltid vart så fast belsuten med att lyckas att jag glömmt bort att uppskatta tillvaron som den är. Under detta året har det hännt så mycket som gjort att jag totalt tappat fotfästet, grunden i min lycka ersattes med svek och osäkerhet. Inget var längre så självklart och plötsligt tappade jag lusten. Lusten för att föröska göra något åt min situation. Enligt vad livet erbjudit mig under denna tidsperiod har jag förtsått att drömmen inte tar en framått. Snarare tvärtom, drömmen är ett medel för tat få en stå ut. Drömen är ett sätt för oss att finna missnöjen i livssituationen så som den är. Trost att allt tycks vara bra så hittar man alltid tet fel i tillvaron, men när hela tilvaron bara präglas av fel så försvinner drömmen. Den kan inte längre söva oss från verkligheten. Drömmen skulle istället inneburit en oövervinnlig kärlek till familjen, den kärlek som aldrig skulle satt oss där vi står nu...
Jag ångrar att jag inte gav dig mer tid, kankse hade de inte slutat med att du blev så olycklig, Kanske hade det slutat med att du fortfarande var den som stod mig närmast, och kankse hade de inte slutat med att vi en dag kommer att ha ihjäll varanndra....
Jag har alltid varit så sjävklart säker med vad jag velat med mitt liv. Jga har alltid vart så fast belsuten med att lyckas att jag glömmt bort att uppskatta tillvaron som den är. Under detta året har det hännt så mycket som gjort att jag totalt tappat fotfästet, grunden i min lycka ersattes med svek och osäkerhet. Inget var längre så självklart och plötsligt tappade jag lusten. Lusten för att föröska göra något åt min situation. Enligt vad livet erbjudit mig under denna tidsperiod har jag förtsått att drömmen inte tar en framått. Snarare tvärtom, drömmen är ett medel för tat få en stå ut. Drömen är ett sätt för oss att finna missnöjen i livssituationen så som den är. Trost att allt tycks vara bra så hittar man alltid tet fel i tillvaron, men när hela tilvaron bara präglas av fel så försvinner drömmen. Den kan inte längre söva oss från verkligheten. Drömmen skulle istället inneburit en oövervinnlig kärlek till familjen, den kärlek som aldrig skulle satt oss där vi står nu...
Jag ångrar att jag inte gav dig mer tid, kankse hade de inte slutat med att du blev så olycklig, Kanske hade det slutat med att du fortfarande var den som stod mig närmast, och kankse hade de inte slutat med att vi en dag kommer att ha ihjäll varanndra....
När jag trodde att allt var bra...
Hur kommer det sig att man kan bli så fruktansvärt manipulativ. Hur kommer det sig att man kan bli så fruktansvärt egoistisk. Hur kommer det sig att man inte kan sluta att såra folk i sin omgivning. hur kommer det sig att man flyr från verkligheten. Hur kommer det sig att man tränger bort det vissentliga. Hur kommer det sig att man inte tänke rpå konsekvenserna. Hur kommer det sig att man inte tänker på framtidne. hur kommer det sig att sviker och sviker och sviker om och om igen....
Hur ska jag kunna vara den starka när löftet om en förbättring bara är ett medel för att få mig lugn...Jag hatar det här, du förstör mitt liv...
Hur ska jag kunna vara den starka när löftet om en förbättring bara är ett medel för att få mig lugn...Jag hatar det här, du förstör mitt liv...
You`re the yellow bird that I´ve been wating for
Där sätter jag punkt för ett nytt kapitel som inte ens hunnit påbörjas...
A heart just can´t contain all of that emty space. It `s breaks, It`s breaks, IT`S BREAKES.......
Spelar det längre någon roll?
Så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt,
så får jag en chans att ge dig allt det jag aldrig haft.
Men var för feg....
Något som faktikst ä väldigt förvånansvärt är att trotts att jag är världens sämsta bloggare så tycks jag ändå inte tappa mina läsare, kan väl inte påstå att den kretsen utgörs av allt för många i ju för sej, men iafl...
Och så har jag plötsligt hoppat fram ett steg närmare vuxenlivet, fyllde 18 i fredags.. Vilket följde med måga fian prester och en lyckad kväll med förfest och utgång. sen kan man väl säga att veckan som följt därefter har vart väldigt egendomlig, hlet plötsligt h'änder det tusen saker och alla är lika oförstående, faktum är att dessa saker från början bottnat i något gott men just nu känns bara allt förvrrängt och för jävligt. Jag vet inte vad jag ska göra åt situationen alls. allt tycks dessutom beröra så mkt känslor så det rä svårt att säga ord på vad som vore det rätta svaret på vad jag ska ta mig till. Men jag får väl stå fast vid ordspråket; Tiden läker alla sår....
Just becuse I don`t say anything, doesn`t mean I don`t like you...
years are going
Ojoj vad de var länge sen jag skrev, de går dessvärre allt längre mellan varven. Får skylla på att jag har ett oerhört hektikst liv, eller inte....
Vart ska jag börja då, mkt har hännt...
Hlegen bjöd på mkt trevligt fredgane en trelvig myskvöäll med tjejpolarna badade bubbelbad och åt oss feta. Lördagne slutade i festligheter, Ronja stina och Jeanette på platå. Och denna helg tycks bjuda på ungefrä detsamma, anntar att livte går vidare. Eller jag förösker tivnga mig att se på livet med sådana ögon, måste verkligen se framått.
Det lustiga är att jag alltis tycks välja fel tillfällen, eller om det nu finns tet som rä mer rätt än andra. Men det finns alltid saker att göra men det finns alltid tusen anledningar till att inte göra det. om man så skulel öänska dte ibland så står faktikst inte livet stilla. Fick jag välja ne stund i mitt liv så skulle dte få bli i 9:an slutet av den. allt var perfekt, allt var så enkelt och jag var så väldigt väldigt nykär. Min värld var så rosa att jag inte kunnde se utanför dne lilla bubbla som omgav mig. denna bubbla som innebar trygghet och kärlek, en kärlek större än allt annat. Men allt tycks inte bli för evigt, snart sker det ett bakslag och vid dte här laget har jag absolut kunnat lära mig att allt dte goda har ett slut.
på något sätt känns dte som att livets godheter ställt ett ultimatum, man måste lära sig att uppskatta. aldg ta något för givet utan istället alltid älska den stund som livet just bjuder på i stunden. Det jag känner nu är så mycket ensmahet, visst jag har en eller kanske två personer som jag vet finns när som...det är bara tanken på att tidigare fanns dte fler. För bara en månad sen fanns dte en till person i mitt liv som betydde mkt mer än vad denna själv tycktes förtså...Det som gör mig så frustrerad är tat jag inte längre är existerande... jag finns där som ett vagt minne, en del av dne gåra massan. Något som skapar osäkerhet och förrviring. Någon som man inte vet hur ma ska hantera....
Vart ska jag börja då, mkt har hännt...
Hlegen bjöd på mkt trevligt fredgane en trelvig myskvöäll med tjejpolarna badade bubbelbad och åt oss feta. Lördagne slutade i festligheter, Ronja stina och Jeanette på platå. Och denna helg tycks bjuda på ungefrä detsamma, anntar att livte går vidare. Eller jag förösker tivnga mig att se på livet med sådana ögon, måste verkligen se framått.
Det lustiga är att jag alltis tycks välja fel tillfällen, eller om det nu finns tet som rä mer rätt än andra. Men det finns alltid saker att göra men det finns alltid tusen anledningar till att inte göra det. om man så skulel öänska dte ibland så står faktikst inte livet stilla. Fick jag välja ne stund i mitt liv så skulle dte få bli i 9:an slutet av den. allt var perfekt, allt var så enkelt och jag var så väldigt väldigt nykär. Min värld var så rosa att jag inte kunnde se utanför dne lilla bubbla som omgav mig. denna bubbla som innebar trygghet och kärlek, en kärlek större än allt annat. Men allt tycks inte bli för evigt, snart sker det ett bakslag och vid dte här laget har jag absolut kunnat lära mig att allt dte goda har ett slut.
på något sätt känns dte som att livets godheter ställt ett ultimatum, man måste lära sig att uppskatta. aldg ta något för givet utan istället alltid älska den stund som livet just bjuder på i stunden. Det jag känner nu är så mycket ensmahet, visst jag har en eller kanske två personer som jag vet finns när som...det är bara tanken på att tidigare fanns dte fler. För bara en månad sen fanns dte en till person i mitt liv som betydde mkt mer än vad denna själv tycktes förtså...Det som gör mig så frustrerad är tat jag inte längre är existerande... jag finns där som ett vagt minne, en del av dne gåra massan. Något som skapar osäkerhet och förrviring. Någon som man inte vet hur ma ska hantera....