precissomni

Vi spelar ett spel. Ett spel som jag är så väldigt trött på just idag.
Utåttsett är fasaden perfekt, ett påklistrat leende som inte visar någpt annat ä lycka och tacksamhet
Skulle man vända ut och in på oss så skulle vi bli helt svarta, denna massa av all besvikelse, all trötthet och allt hat skulle välla ut över hela världen och ingen av oss skulle klara av att leva längre. Från det där falska falska leendet som gör att världen bli sådär falsk perfekt skulle den nattsvarat sanningen färga vår vardag

Det leende som vi så ständigt bär på då ni vet att ni gjort något bevsiken, de där snälla orden ni säger för tat ni vet att besvikelsen kan suddas ut en aning. Inget av det skulle räcka till,

Ni vet den där känslan av att svikit någon som stått en riktigt nära, då man får skuldkänslor och då det ens är för jobbigt att prata. Då man istället väljer att undvika pesonen, eller kanske utesluta de helt från bekantskapskets just för att man så innerligt vet hur ledsen personen är över det här sveket. Det man då använder sig av är det leendet, en hjälpande hand just då stunde brister totallt. men sen då, efter sammanbrotet jadå är för er pesonen lika osynlig igen. Enda bemötandet som perosen nu kan vänta sig är ett av de där leendena, kaske en fika nå gång ibland. Men aldirg aldirg beör mann det ämnet, just det ämnet som gjort att ni så totalt gled ifårn varanndra

Det man inte heller lägre kan förtså är att personen stundtals mår så dåligt att denne knappt orkar ta sig upp, orkar inte planera för denna personen vet aldrig om de sedan klarar av att uppfylla de löften som den själv utbringat, Men för er skull eller för din så gör ändå denna person allt som står i sin makt för att brottas med sig säljv, för det sissta den svikna skulle vilja göra är att svika på det sätt som man själv blivit sviken; Genom totall osynlighet.

I sjävla verket är världen ett enda mörker, men många av tycks dölja det så pass bra att ma tror sig själv.
Dämed blir världen ful falsk och äcklig, men utifårn andras synvinkel helt perfekt.

Livet är ändå rätt egendomligt, saker som tycks vara så självsäkra för mig så att de inte ens kan finnas förståelse för något tvivel. Men det finns en tvivlare, en tvivlare som inte vet att min kärlek är äkta.
För första gången i mitt liv känns det så otroligt äkta, allt är så komplett. Våra personligheter, vårt sätt att vara och agera är en så perfekt macthning, allt tycks bara flyta ihopp och kompletera varanndra så där perfekt så att alllt tycks felfritt.

Men det är här min osäkerhet börjar, jag kan inte förstå hur du ens kan tro att du inte är tillrcäklig, att du ens kan tänka tanken att du inte är mitt allt. Under denna period har mitt liv vart så kaosartat, o i allt detta hittade jag världens bästa vän. Den enda personen som kan få mig avspännd, som kan få mig att se livet mening och för en stund bortse från den verklighet som faktikst står precis runnt hörnet och abra väntar på ett tillfälle att attackera, för att få mig att bryra ihopp. Men med dig känns allt så självklart. Just nu har jag verkligen lärt mig att se glädjen i vraje stund, dett tack vare dig.

Vissa stunder har jag kännt mig ensam, med andra vänner har jag ofta fått erfara att bli sviken. När allt är bra så tycks alla finnas till hands men när man står där ensam och hlet förstörd tycks alla bara försvinna, man vågar inte längre fråga efter vad som hännt. Utan att du ens vet om det, och fast du inte ens tror det så har jag  aldirg kännt så med dig. jag vet att du finns vad som än händer mig, vare sej det är lycka eller sorg. Detta gör att du är min bästa vän, en vän som jag aldirg tänker ge upp.

                                                                     


                                                           
                                                                             

Inte för att jag ska klaga, men nu börjar jag bli trött på att inte kunna lvea mitt liv som jag vill.
Seriöst, dessa två veckor är helt och hållet för jävliga,.

Idag han jag bra hem från skolan och så väntade böckerna, pluggat tills nu o snart kommer ronja som tur är men sen väntar oss en gudstjänst i ca 1,5 h. Inte alls för att dne rä frivillig näe utan för att det är aboslut tvunget att gå på två gudstjänster.

Just sådana dagar som denna får en att tänka tillbaks på det som vart, de stunder då det var så enkelt och då man absolut inte var tuvnget till något. i sommras, Öland.
Tre överlyckliga tjejer tar bilen ner för att firra midsommar ihopp, allt är klart o fixat de är bara stugan och festerna som väntar.
varje dag bestod i det stora hela av att vara bakis som as för att sedan sakat men säkert ladda om inför att börja festa igen.
Inte en tanke på vad vi borde göra utan vi levde enbart i nuet, gjorde rpecis vad som fall oss in. Tänkte inte en spå konsekvenser och såg inte framått.
Visste att det var i princip enda semstern som väntade oss alla tre innan vi började jobba, just då känndes allt perfekt. Den resan, trotts att vi inte gjorde så mkt kommer att bli ne oförglömmlig tripp, hlet galet kul.