precissomni

Jag har alltid haft svårt att vara ensam.Tror överlag att jag aldrig uppskattat ensmaheten som många andra tycks göra. Jag skulle önksa att mitt liv inte var så beroende av andra människor, att jag faktikst skulle kunna klara mig på egen hand, utan en förälskelse eller en kärlek som höll mig på gott humör. Men ärligt talat, det är trotts allt livets glädje stund. Då man har den där känslan i magen, det där pirret den där vetskapen om att någon älskar en precis lika mkt som man älskar personen tillbaks.

Nu smyger sig höstmörkret på och den där känslan blir bara starkare och starkare. De där trygghetskänslan att alltid ha någon att krypa upp i soffan med, när vädret är för dåligt för att man ens ska orka ta sig ut. idag betsår min enda tröst av ensmhet en sådan kväll av ciggareter och telefonsomtal. Jag behöver bli älskad på det där speciella sättet som gör att allt i livet blir sådär perfekt, att även motgågar tycks föra med sig något positivt för trotts allt så vet man att de löser sig. Det löser sig alltid då man är två.

Jag var säker på att ensamhet var precis det jag behövde, nu är jag inte lika säke på det. Jag behöver en känsla av att någon bryr sig om mig. MIg och bara bara mig.