precissomni

Jag borde kanske inte klaga men jag har kommit på hur mycket som saknas i mitt liv.
Hur mycket jag saknar de tider som varit och hur rädd jag är för det som komma ska.
Jag skulle vilja förlytta mig till två veckor innan studenten.
allt det där som tidigare sakntas fanns plötsligt där och tog emot mig med öppna armar.
Dels var det festen och dels var de lyckan om friheten.
Dels var det en känsla av att vi hölls samman genom våra förväntingar.
Mycket öväntad inträffade dessutom som jag just då trodde kunde vara nåt av värde, även det fick mig att må så bra.
men för att jag senare skulle få upptäcka antgaligen var ett spel och pröving, kansnke ett smakprov på det jag tidigare saknast för a´tt sedan kunna få de som ett slag i ansiktet som en påminnelse av hur jävla dum och blåögd jag afktikst var om jag en trodde att det skulle kunna funka, att det fanns någor där att bygga på.
Det mest pinsama är nu finns detkvar som ett vagt minne, men för mig gör det inte det. För mig är det en del av min dag av att ständigt få gå o tänka på det svar som jag förmoldigen aldirg kommer få reda på: Vad var det som gick så fel?

Dessutom var det då jag hade mina alla nära o kära runt omkring mig. liksom jag ´hade under sommaren.
Man kunde liksom inte tänka sig att det hela skulle sluta med att alla bara stack, att man sedan skulle bli ensam kvar här och tampas med samma gammla traggel. att gå här hemma o vänta på att de ska komma tillbaks och allt ska bli som vanligt igen. för att sedan bli bevsiken då man upptäcker att saker och ting minnsna aldirg kommer kunna bli som förr igen. De kommer hem med nya erfarnheter , nya vänner och nya drömmar medan jag stannat kvar här hemma och endast skapat mig en förvanskad bild om att allt skulle bli så bra om de bara kom hem igen. till saken hör den att jag är rädd. så jävla rädd för vart jag ska sluta. Vda som ska hända me dmig när jag inte kan släppa det som varit och se framåt. Så rädd för att mitt liv inte ska bli sådant som jag en gång hade en förutskappad mall till. Och till saken är den att jag egentligen vet det. Det kommer aldirg bli så som jag hade tänkt mig. det är nämligen för bra för att vara sannt och om det är någon som jag har fått ta lärdom av här i livet så är det att livet blir aldirg så som man skulle önska, de människor man älksra och värderar höägst visar sig sedan knappt ägna en tanke åt en, och knappast stanna kvar i de grubblerier somd e lämnat över till en själv. Men kanske får jag skylla mig själv när jag tog miott belsut om att vara kvar här ett tag till, kanske var det smart eller så var det bara jävligt dumt.
Jag vet faktikst inte, men nu känns det allt annat än smart.