precissomni

Det är konstigt. För min största skräck är att träffa dig, jag blir paranoid av att veta att du befiner dig i samma stad som jag. Jag Blir knäckt av saknaden till dig men jag är livrädd för att möta dig. Jag vill inte se dig lämnad åt ditt öde och jag vill inte veta vad du har för dig. Ännu mindre vill jag möta dig om du befinner dig i samma tillstånd som jag nu vant mig vid att se dig i. Jag älksar dig så offtabart mycket och du kan inte ens först¨å hur svårt det rä för mig att ta beslutet om att inte längre ha något med dig att göra. Samtdigt är det du som skapat detta, dina val har gjort att ingen av oss klarar av att möta dej, än mindre leva med dej. Jag vill ite och kan inte föstå vad som är naledningen tiill att du blivit så fruktasvärt egoistikt men du ska veta att detta är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. jag skulle inget hellre vilja än att allt var som när vi var små. Det är min förhoppning att du en dag ska bli vad som förvätas av dej. Jag hoppas attt du en dag ska lära dig att förstå vidden med ett vanligt och neklet liv för inget kan vara värre än det  tillstånd du nu befinner dig i. tyvär finns det heller inga genvägar och tyvärr finns det inga tillflykter för dagen efter kommer du fortfarande vakna upp till den situation du själv stat dig i. Tyvärr kan man inte fly verkligheten...


Och så blev du mitt sår, och jag blöder än