framtiden
Jaha så var allt slut.
eller egentligen borde jag kanske skirva att det är nu mitt liv börjar.
Först nu är förväntas de att jag ska vara mogen att fatta mina egna belsut och göra nått bra med livet.
Men just nu känns det bara vemodigt. Alla lycka och förväntan har ersatts med en klump i magne som baar blir större och större. Det kallas ångest.
Studenten var bra, inte rikigt så bra som jag förväntat mig men ändå så bra.
Hann inte säga hejdå till nå känns det som och jag vet attt inte ens hälften kommer jag träffa igen. det är sorgligt, faktikst riktigt ledsamt.
Balen är över för de som ägnat ett halvårs träning till det och det vart fint och de var säkert underbart.
Men varför allt detta slit, ma fick inget för de man ägnat 12 år i skolan för. Det som kavsrtår nu är minnena som jag bara kan minans som positiva just nu fast jag vet att just då känndes de för jävligt emmelrtid. Kvar är även ångesten och räddslan för framtiden.
Men nu ska väl dagarna g¨r rätt snabbt ändå kan jag tro. Kusinerna åkte rpecis hem och visst är det lugnt och skönt men så tommt. Jag saknar dem. Visst ses vi snart igen men så länge d evar kvar här så slapp man tänak så mycket. I sommar ska jag föröska ta mig tid at åka ner själv och hälsa på dem, ägna en hel helg till att umgås med släkten. De är fina allihoppa men det känns tråkigt att de finns så långt bort.
Idag är de återigen full rulle, Har fortfarande inte tagit igen sömnbristen men varför skulel dagrna ta hänsyn till de. Livet är ju trotts allt till för att levas och de ska jag se til att leva upp till. Idag ska jag på födeklsedags kalas hos sara. Direkt efter kommer emma till mig. Två nätter kommer hon bo hos mig och vi ska verkligen hinan gå ignenom allt som man går miste om då man aldirg hinner ses eller prata. De är få som man kan klicka så bra med och emma är en av dem. Något säger mig at vi alltid kommer vara vänner vart än på jorden vi befinner oss. Trotts att hon bott på gotland i fler år och trotts att vi inte ses särskilt ofta eller hörs heller för den delen så är allt som vanligt nrä vi ses. Jag tror att hon kan vara den bäsat på att hjälpa mig hantera min ångest och hjälpa mig att få rätsida på alla tankat som snurrar i mitt huvud just nu. Jag kan tjata och gnälla för jag vet att hon ändå tycker om mig och de känns underbart. Men de kommer bli ännu mer ledsamt när hon drar sen då kommer den där ensamhetskänslan krypa på en igen som den alltid gör när hon åker. Men sen är de iafl midsommar och öland med ronja och de ska lbi mysigt och kul. Därefter är det bara jobb som väntar. Sommaren hinner tyvärr inet bjuda på så mycket roligheter men jag hoppas att jag har tid att lägga min tid på även lite vetigga och roliga nöjen.
eller egentligen borde jag kanske skirva att det är nu mitt liv börjar.
Först nu är förväntas de att jag ska vara mogen att fatta mina egna belsut och göra nått bra med livet.
Men just nu känns det bara vemodigt. Alla lycka och förväntan har ersatts med en klump i magne som baar blir större och större. Det kallas ångest.
Studenten var bra, inte rikigt så bra som jag förväntat mig men ändå så bra.
Hann inte säga hejdå till nå känns det som och jag vet attt inte ens hälften kommer jag träffa igen. det är sorgligt, faktikst riktigt ledsamt.
Balen är över för de som ägnat ett halvårs träning till det och det vart fint och de var säkert underbart.
Men varför allt detta slit, ma fick inget för de man ägnat 12 år i skolan för. Det som kavsrtår nu är minnena som jag bara kan minans som positiva just nu fast jag vet att just då känndes de för jävligt emmelrtid. Kvar är även ångesten och räddslan för framtiden.
Men nu ska väl dagarna g¨r rätt snabbt ändå kan jag tro. Kusinerna åkte rpecis hem och visst är det lugnt och skönt men så tommt. Jag saknar dem. Visst ses vi snart igen men så länge d evar kvar här så slapp man tänak så mycket. I sommar ska jag föröska ta mig tid at åka ner själv och hälsa på dem, ägna en hel helg till att umgås med släkten. De är fina allihoppa men det känns tråkigt att de finns så långt bort.
Idag är de återigen full rulle, Har fortfarande inte tagit igen sömnbristen men varför skulel dagrna ta hänsyn till de. Livet är ju trotts allt till för att levas och de ska jag se til att leva upp till. Idag ska jag på födeklsedags kalas hos sara. Direkt efter kommer emma till mig. Två nätter kommer hon bo hos mig och vi ska verkligen hinan gå ignenom allt som man går miste om då man aldirg hinner ses eller prata. De är få som man kan klicka så bra med och emma är en av dem. Något säger mig at vi alltid kommer vara vänner vart än på jorden vi befinner oss. Trotts att hon bott på gotland i fler år och trotts att vi inte ses särskilt ofta eller hörs heller för den delen så är allt som vanligt nrä vi ses. Jag tror att hon kan vara den bäsat på att hjälpa mig hantera min ångest och hjälpa mig att få rätsida på alla tankat som snurrar i mitt huvud just nu. Jag kan tjata och gnälla för jag vet att hon ändå tycker om mig och de känns underbart. Men de kommer bli ännu mer ledsamt när hon drar sen då kommer den där ensamhetskänslan krypa på en igen som den alltid gör när hon åker. Men sen är de iafl midsommar och öland med ronja och de ska lbi mysigt och kul. Därefter är det bara jobb som väntar. Sommaren hinner tyvärr inet bjuda på så mycket roligheter men jag hoppas att jag har tid att lägga min tid på även lite vetigga och roliga nöjen.
Kommentarer
Trackback