precissomni

Veckan har gått i allt för högt tempo.
Jag har glömmt bort att tänka och känna. Jag hinner inte med det längre och kankse är de så att jag gör allt för att hålla mitt medvetande borta från de som jag gjorde fel. Jag vill inte se jag vill inet förstå, jag orkar verkligen inte vara ledsen längre.

Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat, oss in i en vrå.
Är himlen så oskyldigt blå

Först nu börjar jag tänka. På den de två veckor som passerat i mitt liv snabbare än vad jag kunnat ana.
Nu börjar jag förstå konsekvenserna av de jag gjort och den tomhet som faktikst uppstår när man blir lämnad ensam kvar av någon som man älskar så mycket.

Jag är inte känslolös, att påstå nått sånnt är den största lögn jag hört. Jag försöker bara inbilla mig att de är så här jag vill leva. jag vill ha ett värdrigt liv och jag vill uppleva frihet. Jag vill kunna göra vad jag vill och kunna vara oberonde av andra.
Men att ens tro det är en lögn. Det har gått två veckor nu och den enda jag ljugit för är mig själv. Jag vet inte längre vad jag mår bra av.

Men en sak är säker, såhär ville jag aldrig att det skulle bli.
Jag har ingen ursäkt och jag kan inte fullständigt hålla med om att jag gjort fel.

Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig.

En sak vet jag. Jag vill att du ska vara en del av mitt liv.
Alltid vill jag ha dig kvar....