precissomni

Pray now baby, pray your life was just a dream
the world in my hands, there's no one left to hear you scream
there's no one left for you

Det är konstigt hur livet kan förädras så mycket under en så kort tid. Eller kanske var inte tidsperspektivet så där kort som de faktikst känns. Men just nu känns det som att allt hände igår. Känns fortfarande som att jag står kavr där och gråter över något jag inte kan påverka över huvud taget. Enda skillnaden var att jag då var åtta år, först då fick jag erfara att livet inte bara är en dans på rosor och att allt det goda har ett slut. Det var då mamma berättade att hon tänkte flytta ifrån pappa, innan dess existerade bara skratt och lek i mitt liv och mina allra största problem handlade för dte mesta om jag skulle leka med barbie idag eller med dockor, eller kankse något så stort som att ska jag stanna hemma och baka med mamma eller ska jag åka till en kompis och bygga vidare på våran koja.

I samma stund som mamma berättade detta förövades min barndom. Mitt liv slutade följa det mönster och de stadier en åtta åring går igenom innan man växer upp, blir tonåring och sedan vuxen. Redan då fick jag lära mig att ta ansvar. Ansvar över något som en åtta åring inte klarar av, men jag började att skuldbelägga mig själv och över en dag växte jag upp. Idag känner jag större samhörighet med den åttaåring som lämnades kvar där ensam och bortglömmd än vad jag gör i den 18 åriga tjej jag nu blivit, Den åtta åring som grät sig till sömns i smyg för att ingen skulle märka att hon var svag. 10 år har gått och det känns som att för var dag som går hamnar jag bara ett kliv bakåt i livet, mina tankar, mina värderingar stannade kvar där och fick aldirg ta sina egna vändningar utan de glömmdes istället bort för att kunna hantera den stora förändring som då skedde.

He is the angel with the scabbed wings
Hard-drug face, want to powder his nose

Dessa 10 år har ungeäfr följt samma mönster sen dess. Allt har liksom slutat på exakt samma sätt hela tiden, man blir lycklig och när man inte trodde att n¨ågot i hela världen skulle kunan splitra varken mig som person eller min familj och någon i den så är det pecis det som händer ingen. Olyckan, Sveket. Besvikelsen.
När man tror att allt var bra så upptäcker man något som man aldirg trodde var möjligt och därmed aldirg hunnit förbereda sig mentalt på att det faktikst kunnde hända. så återigen står man där, ensam, vilsen och bortglömmd.