Köpenhamn
upptäckte nu vilken otroligt händelselös sommar jag har haft. Om man bortser från de små intriger jag haft med gammlingarna eller de gånger jag släppat mig upp ur sängen för att slava ytterligare ett par dagar till.
Men punkt för jobb och slit, nu har jag faktikst haft en veckas ledigt och det bara kryper i kroppen på mig, klart jag inte kan slösa bort den enda ommarveckan då jag inte jobbar. Men jag måste säga att jag rä oerhört begränsad i mina möjligheter att hitta på något, eftersom att de numer endast kvarstår ett eko i min plånbok av saknad av pengar. Lönen väntas komma nästa månad men denna tvingas jag leva på ehh låt mig se noll ktronor vilket resluterar i att ag ligger typ 2000 back och kan inte ens roa mmig med en fika i tråkiga Linköping elller en öl på underbara 55:an. Därmed kan man säga att veckan tyclktes bli mycket lugnare än vad jag tänkt mig och mina små reser som inte blir av nu kommer till hösten istället.
men just vid sådana tillfällen kan man skratta sig lycklig att mn har föräldrar som tycks vara rätt så generösa.
Pappas ide var nämligen att vi skulle dra till köpenhamn. Lite lagom impulsivt och det bästa av allt, det kostade inte mig ett öre. Pga jobb och andar omständigheter blev det ednast en natt men vem vet om jag skulel klarat mer, tro det eller ej men att bo med två killar/män kan vara mer påfrestand eän vad man skulle kunna tro. speciellt nrä man delar säng med en av dem som snarkar så att väggarna skallrar. Men aja, vi tog oss ner med bil och båt och tidigt under resans gång stod det klart vem som skulle bli offer av vår mobbning vilket är något av en klassiker i familjen anderö, ALLTID två mot en. Denna gång vart de gustav. Vilket inet blev någon lätt match för honom då min speicellitet är just att retas liksom min fars, Men han överlevde han me...
Inte för att det hännde så mykcte under resan men jag har änd¨å kommit underfund med vilken underbar stad Köpenhamn är, vilket slutade med att gustav och jag börjar spekulera i om vi någon vacker dag ska flytta dit. Men samanfattningvis av resan kan amn väl säga mycket god mat och mycket öl. Hamnade på ett antal krogar varav de två sissta hade liveband vilket bettydde att mina manliga kompanjoner vart ännu mer laddade till mera alkhol medans jag faktikst tog det hela på en jämnnivå. Pga tidigt avres apå morgonen och mina planer i att vr'äak i mig fruckost så var tanken att kvällen skulle avslutas reativt tidigt för behovet av sömn. men icke, jag tror vi hamnade i säng runnt halv tre men somnade inte fören vid haöv fyra pga av att jag st'ällde upp som levande jukbox för gustav.
Trots allt en minnesvärd resa, nu väntasr två kryssningar i nästa vecka inklusive en rad fetser under nollningsperioden, kanks evar inet livet så ruttet ändå:P Och en sak till, de lutar åt att det blir Marilyn Manson för mig i december, alex har ställd upp som sällskap;9
I´m on my way down, I`d like to take you with me...
Pray now baby, pray your life was just a dream
the world in my hands, there's no one left to hear you scream
there's no one left for you
Det är konstigt hur livet kan förädras så mycket under en så kort tid. Eller kanske var inte tidsperspektivet så där kort som de faktikst känns. Men just nu känns det som att allt hände igår. Känns fortfarande som att jag står kavr där och gråter över något jag inte kan påverka över huvud taget. Enda skillnaden var att jag då var åtta år, först då fick jag erfara att livet inte bara är en dans på rosor och att allt det goda har ett slut. Det var då mamma berättade att hon tänkte flytta ifrån pappa, innan dess existerade bara skratt och lek i mitt liv och mina allra största problem handlade för dte mesta om jag skulle leka med barbie idag eller med dockor, eller kankse något så stort som att ska jag stanna hemma och baka med mamma eller ska jag åka till en kompis och bygga vidare på våran koja.
I samma stund som mamma berättade detta förövades min barndom. Mitt liv slutade följa det mönster och de stadier en åtta åring går igenom innan man växer upp, blir tonåring och sedan vuxen. Redan då fick jag lära mig att ta ansvar. Ansvar över något som en åtta åring inte klarar av, men jag började att skuldbelägga mig själv och över en dag växte jag upp. Idag känner jag större samhörighet med den åttaåring som lämnades kvar där ensam och bortglömmd än vad jag gör i den 18 åriga tjej jag nu blivit, Den åtta åring som grät sig till sömns i smyg för att ingen skulle märka att hon var svag. 10 år har gått och det känns som att för var dag som går hamnar jag bara ett kliv bakåt i livet, mina tankar, mina värderingar stannade kvar där och fick aldirg ta sina egna vändningar utan de glömmdes istället bort för att kunna hantera den stora förändring som då skedde.
He is the angel with the scabbed wings
Hard-drug face, want to powder his nose
Dessa 10 år har ungeäfr följt samma mönster sen dess. Allt har liksom slutat på exakt samma sätt hela tiden, man blir lycklig och när man inte trodde att n¨ågot i hela världen skulle kunan splitra varken mig som person eller min familj och någon i den så är det pecis det som händer ingen. Olyckan, Sveket. Besvikelsen.
När man tror att allt var bra så upptäcker man något som man aldirg trodde var möjligt och därmed aldirg hunnit förbereda sig mentalt på att det faktikst kunnde hända. så återigen står man där, ensam, vilsen och bortglömmd.