Use your fist and not your mouth
En tanke slog mig idag faktikst,
man är så totalt upptagen av att låta livet leva sig själv och följer totat allt som ska göras och plötsligt kommer verkligheten i fatt en...Vad hände med mig?
Nu när jag ser mig själv ser jag bara ett totalt nergånget nervrak, för bara ett år sen skulle jag aldirg tillåtit mig själv att se ut såhär...och inte heller leva under dessa förutsättningar
Men jag förösker komma in i en ny fas i livet och bryta det dåliga mönstret och alla dåliga vanor.
Just detta för att jag hoppas kunna vara nöjd över mig själv och bli betydligt tryggare i vem jag är. Ännu bättre, kuna stå för det här är jag, såhär ser jag ut.
Fkatikst så tror jag att det är många med mig som borde göra detsamma, vad hände med alla duma tonnårsbrudar. Vraför låter vi oss tas ner så lågt och varför tar vi oss ite i kragen och slutar acceptera detta dåliga självförtroende eller vad det nu handlar om....
Jag skrev ett arbete om depressioner idag, och det är fruktansvä'rt att se hur dte ökar bland ungdomar. Flickor speicllet efter pubertetn, var de alla ideal som gjorde oss till sånna här blåögda puckon?